Några axplock ur ”Blunda och räkna till hundra”:

”När jag väl fått upp farten igen började bilen peppras med hagel. Himlen öppnade sig. Kulorna träffade den metallicgrå lacken – mitt tunna pansar ute på naturens obevekliga slagfält. Långt senare tänkte jag på hagelskuren som den första trevande skottsalvan i ett långt utdraget krig. Men där och då kände jag bara en pyrande oro.
En dunkel illasinnad skugga hade väckts ur sin slummer.”

***

Sjukhus har alltid gjort mig skräckslagen. Ekandet, lukten av handsprit och latex, ihållande pipande larm som gör en varse om livets bräcklighet. Dessutom verkar alla vara utbytbara statister. Uniformer av vita byxor, blå bussaronger och fotvänliga tofflor understryker budskapet om ingen mannamån – vi ska alla dö. Man måste akta sig för dödsänglar på sparkcyklar som sveper förbi med ett olycksbådande haltande ljud. Kylrummet med de döda de hämtar, kanske ligger det i källaren?

***

Jag hittar ingenting avvikande, sa han. Allting ser bra ut. Jaha, sa jag, vad konstigt. Doktor Lars fortsatte: Tröttheten kan nog hålla i sig i ett par månader. Det kan bli så efter en virusinfektion. Sedan går det över av sig själv. Han rättade till armbandsuret och vände sig till dig: Vi hörs av om ett par veckor, så får vi se hur du mår då.

När dörren slog igen tittade vi på varandra. Utan att yppa ett enda ord var vi ense om att ingen av oss ville slösa bort så mycket av ditt liv. Trött i månader? Det var omöjligt och otänkbart.

Framöver skulle vi tvingas stryka streck över flera månader. Sedan skulle det bli år.

***

”Du tålde fortfarande ingen beröring. Tusen nålar över kroppen och huden. Självaste luften var för tung och trög. Jag sprang upp och ner med te med mycket honung, och lappen till tepåsen fladdrade som en pigg vimpel. Jag la en elektrisk värmefilt över dina kallfuktiga fötter. Öppnade fönstret, stängde det, satte det på glänt. Rörde mig ljudlöst som en mullvad – smög och nosade mig fram i mörker. Jag andades genom näsborrarna för att inte flåsa. Läpparna torkade och knep mot varandra, för vi kunde inte utbyta mer än två tysta meningar i följd när jag befann mig i ditt rum och du var vaken.”

***

Du fick gå ut för att vila i väntrummet. Jag hade mycket att ta upp med honom, sådant som du inte behövde höra. Somatisering, påstod Lars. Behov av aktivering och motion. Jag kände mig tjatig – fick rada upp symptomen på nytt: yrsel som att hon är på en båt, illamående, feberkänsla, prickar i synfältet, trötthet, ont i alla muskler, halsont och huvudvärk. Jag hade mer att säga och la till: vinglig och utmattad. Tänkte dessutom på domningarna, torrheten i munnen och kallsvetten. Iddes egentligen inte traggla mer. Ändå fortsatte jag för din skull: hög puls, svullna lymfkörtlar och svårt att stå upp och gå. Nej, inte någon hemmasittare eller dataspelsberoende. Jo, hon vill massor, försöker gång på gång, men orkar inte. Bevisligen inte psykiskt. Det är garanterat något fysiskt. Jag var helt säker, någonting var allvarligt fel.